Förlåtelse

Rummet var helt tyst. Ljuset från den nedåtgående solen färgade ena väggen svagt röd och gav kvinnan en långsmal skugga. Hon satt orörlig och till synes helt oberörd om omgivningen, men inom henne var det mer likt en väldig storm.  Som en liten båt på ett vansinnigt hav höll hon sakta på att sjunka. Sjunka i sin egen förtvivlade smärta över omgivningens hätska aggressioner. Krampaktigt slöt sig smärtan som en strypsnara runt hennes hals. Mitt i denna sakta död öppnade hon sina ögon och fäste dem på korset framför sig. Ett ensamt kors på en naken vägg.

"Gud, jag vill förlåta dem, även om jag dör av smärtan!" Återhållna tårar rann nedför kinderna, men blicken vek inte från bilden av den döende Guden.

"Tag denna smärta och använd den för dem. Så att de kommer närmre Dig." 

"Du är galen! Det är de som gjort fel, inte du! Du måste ta hand om dig själv! Det tjänar inget till!" Varifrån rösten kom visste inte Signe, bara att den hatade henne.

"Gud, jag vill förlåta. Förlåta som Du gör, men det känns som om jag dör av smärta! Gud Du dog för dem som sårat Dig. Du uppstod efter Din död. Låt då mig dö i denna smärta för dem och uppstå med Dig. Jag litar på Din kärlek till mig!" Rösten vrålade och skrek i hennes inre, men Signe fäste blicken med än fastare beslut på korset framför sig. Strupen snörptes åt mer och rummet dansade för hennes ögon.

"Jag litar fullständigt på Dig, min Gud, och lägger mig som ett litet barn i Dina armar."

Det blev en oändlig stillhet i hennes inre.  I denna stillhet släpptes snaran om halsen. Hon kunde andas fritt igen och hon drog ett djupt andetag. Smärtan över vad andra hade gjort henne smalt bort. Försvann och doldes som i en djup glömska. En svalkande vila smekte hennes sargade själ och läkte såren. Hon log, för glädjen som föll över henne var gyllene och smeksamt söt. Totalt helad såg hon mot korset och en mening kom till henne:

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor;

jag skall skänka er vila."

Bild hämtad från: http://www.sermonsfromseattle.com/images/cross_01.jpg

Tiden som ges

Signe kunde inte erinra sig under dagen vad det var som hade hänt precis när hon vaknat. Det vilade under hennes medvetande som en talande människa bakom ett tjockt glas. Mimande utan att göra sig hört.

Det var först när hon hade talat med en bekant i telefonen som det slog henne. Det var ett samtal med någon, någon som varnade henne. inte med en röst, utan snarare med ett slags medvetande.

Ett medvetande om att nu är snart tiden slut, om inte redan slut. Samma medvetande som för några år sedan, samma brinnande och kväljande känsla av att se timglasets sista sand rinna ner och tömma den övre behållaren.

Bild: http://missionxp.webblogg.se/ao/images/2007/timglas_1194813542_866953.gif

Om kärleken till nästan - Några tankar av Broder Charles

Hur når man fram till kärlek till Gud? Genom att visa sina medmänniskor kärlek.

Se Jesus i varje människa, och behandla därför var och en, inte endast som en jämbördig och en broder, utan också med stor ödmjukhet, kärlek och osjälvisk generositet.

Att visa kärlek mot våra medmänniskor och att anstränga oss att göra dem gott, är ett utmärkt medel att stå emot frestelser. Det innebär att övergå från självförsvar till motattack.

Det bästa medlet för att aldrig sakna något, är att alltid mycket generöst dela med sin till de fattiga och att därvid se dem som ställföreträdare för Jesus, och som Jesus själv.
Låt oss inte beklaga andra för något som vi vet är välgörande och nödvändigt, både för dem och för oss. Men låt oss stå dem vi i deras lidanden med alla tillgängliga medel, efter de exempel som givits oss av den barmhärtige samariten, Simon från Cyrene och Veronika med svetteduken.

Den som älskar, uppehåller sig inte vid bristerna hos den han älskar. Han söker att ursäkta bristerna och han inte kan undvika att se dem, och han ber att de skall försvinna om han inte kan ursäkta dem. Han vänder sin blick från bristerna och tänker i stället på det sköna och goda hos den älskade.

Man bör alltid le, också då man säger de enklaste saker. Ett leende för en närmare medmännsikorna, får dem att förstå bättre.

Taget ut tidskriften Karmel Årgång 14 (3/1979)
Bild: http://www.geocities.com/modernjopa/marjchurch/foucauld_article.jpg

Jag har hela mitt liv,
tänkt på mig själv,
bett för mig själv,
levt för mig själv,
älskat mig själv.

Jag borde hela mitt liv
tänkt på Dig,
bett till Dig,
levt för Dig
och
BARA ha älskat DIG.

Bild:http://www.core.com.my/threeds/wp-content/uploads/2007/05/prayer.jpg

Fri vilja

"Fader, jag bad om gåvan att bli medveten i syndens ögonblick när jag var liten. Gud gav mig den och jag ser hur jag i ögonblicken då jag syndar, verkligen väljer synden. Hur jag ger mitt medgivande och det är fruktansvärt. Det plågar mig, men ändå fortsätter jag att synda!" Signe tystnade och väntade på prästens ord i biktstolen. En lång stund var det tyst sedan harklade sig prästen försynt:

"Jag tror inte du skall ta det så allvarligt. Det är inte du som väljer att synda. Du är bara svag, så svag."

"Nej fader, jag är fullständigt medveten om mitt absolut fria val. Jag väljer det onda. Det är det som får synden, min egen synd att göra så ont!." Prästen skrattade till vid hennes ord.

"Mitt barn, du misstar dig. Din synd beror enbart på din inneboende svaghet. Du är svag och därför syndar du. Du har aldrig velat synden." Han gick snabbt över till avlösningen och gav henne som bot att be en Fader Vår. Med ett "Gå i frid" skickade han ut henne ur biktstolen utan fler möjligheter att säga något.

Omtumlad steg hon ut i den stora stenkyrkan. Hon satte sig på den bakersta bänken och tittade upp mot det väldiga krucifixet.
"Vad är då synd om inte ett val, ett medvetet steg bort från Gud?" frågade hon sig själv.

Bild: http://www.temperaworkshop.com/history/giotto-crucifix-black.jpg

Gå rakt fram!

"Bäste fader Mikael!
I natt hade jag en sådan konstig dröm. Den lämnade kvar ett bestående intryck och har givit mig en känsla av förståelse inför hur vi skall förhålla oss till mycket som händer idag.

Jag drömde att jag gick in i ett rum där massa ungdomar satt och spelade vidriga dataspel. Bord stod vid bord och dator vid dator. Ungdomarna satt stelt stirrande framför sig och verkade totalt omedvetna av omgivningen.

Hela mitt inre vände sig mot detta och jag ville visa vad de lekte med och vad som låg bakom det som de trodde var på låtsas. I min vrede och uppriktiga vilja att göra ungdomarna väl, kallade jag så upp en demon ur helvetet. Den steg upp ur golvet som en jättelik bläckfisk. Blekgul med tusen armar förgiftade den luften med sin ondska. Då jag ansåg att ungdomarna fått nog befallde jag demonen tillbaka till helvetet och den försvann.
Till min förvåning såg jag den återkomma. Igen drev jag den tillbaka, men den kom åter.

Efter ett tag upptäckte jag att det var ungdomarna som förtjusta över ondskan kallade fram den. I ett nu förstod jag att jag hade haft fel. Idag kan man inte skrämma ungdomar från ondskan. De blir istället attraherade av den och söker sig till den. Jag förstod att vi istället måste visa på godheten.

Slutet på drömmen är nästan ännu mer konstig. Då rummet blev fyllt av demoner och upphetsade ungdomar, fyllda av glädje över sin makt, ville jag bege mig därifrån. Jag gick mot en dörr, men när jag kom fram till dörren försvann den och jag stod inför en vägg. Jag gick åter mot dörren, som var någon annanstans nu, men samma sak upprepades en gång till. Då kom det för mig att jag skulle gå rakt fram, utan att se till höger eller vänster. Jag gjorde så och se, väggen gav vika och jag gick rakt genom den!
Jag stod ett tag ute på gatan och funderade på vad jag hade varit med om innan jag vaknade."

Signe lät fingrarna vila på tangentbordet. Nattens upplevelse stod framför henne lika verklig som orkidéns spröda blomma där den stod i fönsterkarmen. Hon ruskade på huvudet, lämnade datorn och gick ut.

Vredens demon

Puts och fasad är människans vänlighet, då hon tillåter agg och gamla oförrätter att frodas i sitt inre. Då hon tillåter sig att inte förlåta och förlåtelsen kräver total glömska.

Människan tillåter sig detta så ofta och om hon tillåter sig detta, ofötlåtelsen, så ligger det ett hat och en demon härskar i hennes inre och väntar på första bästa tillfälle att ta människans själ i besittning och överösa henne med den mest bestialiska vrede.
Det kan vara småsaker som låter demonen komma fram. Många gånger är det till och med helt oskyldiga saker eller händelser som demonen omtolkar för själen och framställer dem som fruktansvärda förolämpningar. Den stackars människa som lider under den här demonen är i dubbla avseenden besatt.

För det första kan hon inte ta sina egna beslut utan kastas på order av demonen rätt som det är rakt in i vreden.
För det andra är hennes sinne fördunklat av demonens tolkningar, så hon ser inte hur vansinnigt hennes handling är eller hur mycket som slits sönder under denna vrede.

Det vi här talar om är inte ovanligt och visar hur fruktansvärt farligt det är att hysa det minsta agg mot andra och att inte förlåta fullständigt och helt ut.
Är då människan så svag och eländig, så hemfallen åt det onda och så svag i det goda?!
Om det inte vore för Guds otroliga nåd vore verkligen människan dömd till död och undergång.

Bild 2: Rembrandt van Rijn, "The return of the prodigal son"; c.1662